Kongress

En hektisk dag före partikongressen. Det blir nog dygnet-runt-jobb för min del och inget bloggande. Partistyrelse- och riksdagsledamoten Kalle Larsson har dock utlovat kongressbloggande. Dessutom erbjuds stora möjligheter att följa kongressen på egen hand.

Större möten med vänsterpartiet är alltid oerhört märkliga tillställningar att ha bevistat, om man sedan läser om samma händelse man just varit med om i tidningen. I år lär det väl bli mer crazy än vanlig. Ett starkt personligt minne är annars vänsterpariets makt- och ägandekonferens i Sundsvall för någa år sedan. Ett småputtrigt och lugnt möte i idyllisk miljö. God stämning och nästan inga konflikter i talarstolen. Under konferensens andra dag satt vi och åt lunch, och någon kom till matsalen med dagens nummer av Expressen. Döm av vår förvåning när vi slår upp tidningen och ser ett helt uppslag med jätterubrik av typen ”VÄNSTERKONFERENS PÅ VÄG ATT HAVERERA”. Hade vi missat något under natten? Var de intet ont anande konferensdeltagarna medvetna om att de var på väg att haverera utan att veta om det? Extra intressant var att artikelförfattaren – Per Wendel (som avled för en tid sedan) – inte ens hade varit på plats under konferensen, utan anlände först under natten.

Man får onekligen en lite annan bild av medierna när man upplever något på plats och sedan får ta del av rapporteringen.

Har med viss noggranhet följt rapporteringen de dagar som föregått kongressen och hade tänkt skriva något om det, men tid och ork har gått åt till väsentligare uppgifter. Låt mig bara konstatera att detta resonemang – som i olika former förekommer i en mängd olika kommentarer – hör till de allra märkligaste:

”Nytänkarnas förebild är det norska systerpartiet, Socialistisk Venstreparti, SV, som för länge sedan avsvor sig kommunismen och som sedan valet i höstas ingår i den nya norska regeringen och bland annat innehar finansministerposten”.

Notera återigen att man kvalificerar som ”nytänkare” genom att huvudsakligen hävda att det var bättre förr, och att vänstern bör sluta inta vänsterståndpunkter. Notera också att SV bildades 1973 (1975), som en utbrytning från Arbiederpartiet, alltså socialdemokraterna. Artikelförfattaren har alltså ingen större aning om vad han pratar om. Men det är i princip en förutsättning för att vara ledarskribent vid flertalet av våra tidning.

Men mer i sak. Jag har skrivit om situationen i Norge vid ett flertal tillfälle på bloggen (här, här, här, här). Det är relativt uppenbart att en ny regering kunde komma till stånd just på grund av att man i valet var tydliga med en vänsterlinje. Det gäller alla tre partier i koalitionen. Efter valet har den nya regeringen bland annat upphävt de skattesänkningar för rika som Bondvikregeringen genomdrivit, infört moratorium för friskoleetableringar, aviserat en ny, offensiv rättviselinje i WTO-förhandlingarna (till skillnad från Sveriges regering som sjunger med EU), luftat tankar om krav på att läkare ska tjänstgöra ett antal år i offentlig regi, dragit tillbaka norsk trupp från Irak, med mera.

En radikal ungdomsgeneration, skolad i ungdomsförbundet SU, har klivit starkt framåt i SV, med bland andra Audun Lysbakken som ny vice ordförande, och tidigare SU-ordförande Ingrid Fiskaa som ledamot av sentralstyret.

Det finns mycket att lära av Norge – liksom för all del från andra europeiska länder. Och det budskapet är raka motsatsen till vad som hävdas av dem som kritiserats vänsterpartiets vägval: tydlighet i vänsterpolitiken är det som ger framgångar, också röstmässigt. Brist på skärpa och organisation leder nedåt och bortåt.

Det är för övrigt långt fler än vänsterpartiets medlemmar och väljare – inte minst vettiga socialdemokrater – som borde oroas över ett debattklimat där ett relativt beskedligt krav som 200.00 nya jobb i offentlig sektor betecknas som ”öststatskommunism”. Betydligt fler jobb än så krävs för att vi ska nå upp till samma sysselsättningsnivå som i slutet av 80-talet – alltså inte direkt något utopia. Att en majoritet av dessa jobb måste komma i offentlig sektor, där behoven är som störst, borde inte heller vara särskilt radikalt Timbrosfären.

Jag måste i sammanhanget tipsa om intervjun med en av de två idoler jag haft i livet, vänsterpartiets nye informationschef över valet, och en gång i tiden min företrädare som Ung Vänsterordförande:

Jenny Lindahl Persson har flera års erfarenhet av professionell medieträning, och föreslår en intervjuteknisk motoffensiv.
En vänsterpartist som får frågor om kommunism kan i stället svara på något partiet vill prata om. Hennes svar på frågan ”Är du kommunist?” lyder alltså:
– I den bemärkelsen att jag tycker att det är viktigt att vi skapar 200 000 nya jobb i den gemensamma sektorn.

Det är både rätt sätt att bemöta media, och att faktiskt tala om väsentligheter.